sova äta gråta

I helgen levde jag
utan alkohol
inte hela tiden
bara en dag
med bästa väninnan
vi skrattade
hennes glada
med mitt lyckliga
jag saknade en vän

Jag vägrar lämna rummet, jag handlar, för att kunna krypa in i mitt rum, snabbt, vara här, men vägra att gå ut.

Min TV och jag har blivit bästa vänner, ingen annan ringer längre, jag orkar inte prata, orkar inte träna, orkar inte läsa.

natten passerade
TV:n blinkade meningslöst mot mig
natten utanför blev först mörkare
sedan ljusare
nu är det morgon
och jag har fortfarande inte somnat

morgonstund har guld i mund

HA HA HA

tillåt mig småle, nej tillåt mig gapskratta

Bannar mig själv, man bör inte skriva blogg när man är full, fyllan gör att orden smälter ihop, gör längtan bort och tillbaka starkare.
Fyllan för att orden stavas åt helvete och känslorna kryper ur fingrarna, dryper in i texten, vänder och vrider, tills jag inte ens själv förstår.

Hjälp?

Jag är less, så otroligt less, mest på mig själv, för jag har aldrig vett att falla för de normala.
Det normala attraherar inte, det normala tråkar ut, det normala kletar sig fast, viskar i mitt öra, försöker locka.
Jag vill spy...

Vi slog vad om vem som skulle upp och slått med de tatuerade gänget som satt längst in i baren och såg arga ut. Jag var arg, men inte tillräckligtr full!

Annar kanske jag hade vaknat med bruten näsa i en poliscell...

Hade inte sett honom på två år, han är snygg, inte som alla andra, men med den där utstrålningen som få har. Jag undvek honom lite, visste inte om han skulle minnas att vi träffats och pratat för två år sedan. Jag såg honom, han såg mig, vi drack vodka och vatten, vi dansade tätt intill till musik jag aldrig kommer minnas. Han var längre än jag, han hade tatueringar, minnen printade över hela kroppen. Han hade ett mål, att kyssa mig, när våra läppar äntligen möttes var det perfekt.
Han och jag, jag och han, en natt, kanske aldrig igen, men det var det värt.

Jag sitter tätt intill, andas på mig själv, lägger armarn om benen, andas ut och andas in. Snart ringer tjejerna, de vill gå ut, dricka sprit, låta etanolen rena mitt blod...
Jag orkar inte, men drar ändå på mig strumpbyxor, jag har gett upp, vet om att jag kommer att gå ut, glupskt sluka drink efter drink för att sedan krypa Ringvägen fram....

Jävlar vad jobbig jag är, jag kan inte hjälpas, för jag kan faen inte ens hjälpa mig själv!

Ibland när jag blir riktigt full, då ringer jag henne, lämnar meningslösa meddelanden som jag vill att hon skall skratta åt. Jag glömmer att jag vet att jag och hon aldrig skulle fungera. Jag är för hård när hon är mjuk och jag mjuk när hon är hård.
Precis när hon och jag bråkat sista gången, precis när vi båda stod som ensamast såg jag bilderna, och de mjuka kommentatrerna hon skrivit om mig, "sin älskade tjej" på QX. Mitt hjärta smälte, men försent, alla de dumma ord jag vräkt ur mig var sagda, det fanns ingen återvändo.
Aldrig någonsin skulle hennes mindre hand vila i min stora, hennes torra humor roa mig.
Det var ett halvår sedan nu, förlåt, jag gjorde fel, hon gjorde fel, alla steg vi tog var så snubblande. Jag saknar den vän hon var, de kyssar hon gav, om hur hon höll om mig och jag höll upp henne.

De talar till mig och jag ler
jag köper saker jag inte behöver
jag faller i kalla kalla tankar
jag fryser inombords
jag kräks på mig själv
jag skriker inom mig
men ingen hör
ingen ser

jag skrattar
mitt skratt blandas med de andras
jag röker
blåser stora rökringar
jag kan inte andas
men röken ringlar ur mina näsborrar
jag skrattar
hetsigare
snabbare
oftare
men utan ett leende

jag är snygg
jag vet det
det är inte det som är problemet
jag får ligga hur jäkla mycket jag vill
jag är smart
jag har röda läppar
långt blondt hår
jag är jag
och ännu mer jag
och så har jag attityd
jag dricker öl som en hel karl
klär mig udda
men koolt
jag passar nästan in på Debaser
fast jag skrämmer nog rockers killarna
jag har höga klackar
fast jag är lång
jag svär
jag röker
jag skrattar
jag hostar

jag gråter
men bara när ingen ser


förlåt mig om jag är så jäkla perfekt

jag kan inte sova
jag tittar på skit
mår skit